Arkitektens roll

Som unga arkitektstudenter står vi inför en osäkerhet kring vår framtida yrkesroll i relation till den gröna omställningen. I vår strävan efter att definiera och stärka rollen för oss själva söker vi inspiration i litteratur, podcasts och varandra. Hur kan vi som arkitekter verkligen påverka branschen och dess inverkan på samhället och planeten? Vi reflekterar kring ansvar, integritet, engagemang, samarbete och vår relation till naturen.
Arkitekten, säker i sin roll

Under vår tid som arkitektstudenter har vi haft svårt att få grepp om vad vår framtida yrkesroll faktiskt innebär. Vi pratar om den, läser om den, grubblar i seminarier, men fortfarande känns den osäker. Finns det någon dissonans mellan den arkitektroll vi läser om i historieböckerna och den vi verkar förväntas inta om några år? Idén om att vara spindeln i nätet, personen som vet lite om allt och därför kan samordna expertis, fungerar den i en totalentreprenad?

 

I arbetet mot en grön omställning känner vi förstås ett enormt ansvar. Vår framtida bransch står för 37 % av växthusgasutsläppen på jorden (1). Att ha självsäkerhet och integritet i vår roll känns avgörande för att kunna påverka branschen. Vi har blivit inspirerade av exempelvis inredningsarkitekten Helen Gordon (2) som påpekar vikten av att definiera sin egen roll och tydligt kommunicera den till möjliga kunder. Företaget har nischats till att enbart arbeta med hållbara projekt, vilket på kort sikt lett till en förlust av kunder. På lång sikt skapar dock denna tydlighet en stark positionering, där kunder vet att det är till henne de ska vända sig för hållbara lösningar. Samtidigt får hon nu möjligheten att varje dag arbeta med projekt som ligger i linje med hennes mål och värderingar. Likt en målare med konstnärlig integritet besitter hon arkitektens motsvarighet. Arkitektonisk integritet? Förlusten av den tycks tvinga oss in i ett förhållningssätt präglat av kognitiv dissonans. Frågan vi direkt ställer oss är hur denna diskussion samspelar med verkligheten? Alltså möjligheten att ekonomiskt försörja sig på sin, av integritet fyllda, arkitektur.

 

Vi har kommit fram till att det är arkitektens skyldighet att ha en stor medvetenhet och kunskap kring faktorerna vi påverkar med den byggda miljön, och att förhålla sig till dessa på både lokal och global nivå. Uppfyller vi vår skyldighet borde vi kunna både känna och förmedla ett självförtroende och få ökad tillit från andra aktörer. Vi har läst hur Walter Unterrainer i en intervju med Claes Caldenby (3) beskriver en förvirring kring den nordiska arkitektrollen, där byggherrar har större tillit till entreprenörer än arkitekter. Han beskriver den österrikiska synen på arkitekten som en person som ”gör det bästa av önskningar och resurser”, jämfört med byggaren som vill ”upprepa det man gjort förut, att optimera bara en del av byggnaden och att se till sin egen vinst”. Varken Unterrainer eller vi har svaret på varför det ser ut så här i vårt hörn av världen. Däremot känner vi ändå att ökad tilltro till vårt skrå är avgörande för att vi som framtida arkitekter ska kunna ha stor påverkan på den gröna omställningen. Och grunden till den ökade tilltron måste ju byggas av oss. I samtal kring detta har vi funderat kring om dagens regler och rekommendationer verkligen är allt vi ska förhålla oss till. Kanske behövs en ”arkitektens uppförandekod”, där man får svara för på vilket sätt ens projekt är bra för människa, djur, natur och klimat? I en sådan dynamik finns även större frihet för arkitekten att ifrågasätta befintliga regelverk om det är försvarbart i förhållande till dessa – människa, djur, natur, klimat – och relationerna dem emellan.

Arkitekten, inte ensam

Vi har en lyxig ställning som studenter. Vecka ut och vecka in får vi läsa och lyssna till personer som gjort något alldeles speciellt, som tagit det där klivet mot strömmen, blivit experter på något område och ägnat sin tid till att försöka bidra till den gröna omställningen. Tänker man efter, förstår man snabbt att yrkeslivet kanske inte alltid är så enkelt för dessa pionjärer. Men vi har ju hört så många att vi knappt minns hälften. Det vill säga, rädslan för att arbeta i motvind kanske inte behöver vara så stor. Man får helt enkelt hitta andra likasinnade, de finns ju! Att samtala, känna hopp, orka! Det är därför den här lilla gruppen fortsätter att träffas.

 

Att förtydliga vår roll och känna stor självsäkerhet i den bör dock inte kombineras med en arrogans att vi är de enda experterna, utan kräver en ödmjukhet inför vad vi inte kan bäst själva. Något vi också fått uppleva under utbildningen där vi uppmuntras att prata med varandra och andra för att skapa starkare, mer dynamiska och intressanta projektförslag. Förutom att samtala med andra arkitekter borde vi också ta hjälp från andra fält – inom byggsektorn men definitivt också utanför. Filosofer, konstnärer och biologer för att bara nämna några. Inte minst invånarna, de som är de verkliga experterna på sin lokala miljö. I anknytning till förtydligandet av rollen som projektledare och samordnare skapas dessutom andra möjligheter. I den positionen finns oändligt utrymme att skapa nya roller för den individuella arkitekten att inta eller fördela.

Arkitekten som hörs

Det kan kännas lättare att ta ställning i frågor som privatperson än som företrädare för sin yrkesgrupp. Men i våra samtal har vi funnit att det sistnämnda nog krävs. Henrik Waldenström beskriver i en debattartikel om Nationalstadsparkens bevarande hur beskyddandet av gröna värden faller på ideella krafter – ”Kombinationen av en mäktig byggbransch, en reell bostadsbrist och politiker som inte tar hänsyn till gröna värden skapar en vilda västern-situation där värnandet av livsviktiga gröna miljöer står och faller med hur länge ideella krafter orkar skapa opinion.” (4). Engagerar vi oss i debatten i rollen som arkitekter har vi möjlighet att ge lite mer tyngd till frågorna. Eller som John Helmfridsson beskrivit det under föreläsningar på Chalmers – på ens jobb har man minst 100 gånger större möjlighet att få någonting gjort än som privatperson.

 

Under universitetstiden har vi stött på flera föreläsare på Chalmers som aktivt deltar i debatten kring arkitektur, vilket inspirerar oss att våga i framtiden. Men även detta tror vi blir lättare om vi har en stark integritet i vår roll som arkitekt. Vilka är mina mål? Vilka är mina skyldigheter? Vad kan jag?

Arkitekten, innovationerna och traditionerna

Under samtal och seminarier har vi flera gånger återkommit till arkitektens roll som innovatör och nytänkare. Att utforska, vidga ramarna och testa nytt känns som en självklar del av arkitektens arbete. Men vi har också diskuterat vikten av balans. Särskilt efter att ha lyssnat till intervjun med Gordon (1). Hon testar att skapa nya material, men börjar aldrig använda dem i stor skala innan hon vet att de faktiskt är mycket bättre än en befintlig motsvarighet. Så många material och byggnadstraditioner är redan uppfunna och bevisat fungerande att det ibland känns som att nya produceras bara för innovationens skull. Samhällets nuvarande eftersträvan av känslan ”nytt och fräscht” kommer i första hand och innebär att sådana innovationer riskerar att genomsyras av greenwashing.

 

Det finns också fler sätt att arbeta utanför ramarna. Exempelvis genom att presentera radikala tävlingsförslag, som ”Ducklands” av Cedric Price Architects (5). Det är en verkligt inspirerande proposition där programmet att bygga stad på Hamburgs kaj helt ignorerats för att istället föreslå en fristad för flyttfåglar. Att idén presenterats och att kontoret startat en diskussion kanske rentav är viktigare än att det blev verklighet. Åtminstone har något slags avtryck gjorts och ett samtal är i gång. Vi tror att man kan utmana tanken om evig ekonomisk tillväxt på flera sätt. Till exempel berättar Gordon (1) att hennes första fråga till kunder alltid är ”behöver ni verkligen förändra något?”.

Arkitekten och naturen

I framtida temamånader ska vi dyka djupare in i arkitektens relation till djur och natur, men redan här har det berörts. Diskussionen startade med boken ”Cradle to cradle” (6) där en västerländsk tradition att vilja tämja naturen nämns. Naturen beskrivs ur detta synsätt som farlig och i behov av att kontrolleras. Den här traditionen har spridits med industrialisering och kolonisering världen över och därmed förstört otaliga naturresurser. Vi kan också koppla traditionen till en antropocentrisk världssyn, där naturen anses finnas till för att nyttjas av människan snarare än att människan är en del av naturen. På samma spår kan man tala om en liknelse mellan människans förhållande till naturen och mäns förhållande till kvinnor i ett patriarkat.

 

Kontrollbehovet ger inte bara stadsmiljön välansade häckar och homogena gräsmattor. I ett avsnitt av Vetenskapens värld (7) får vi lära oss att vi i princip enbart planterar hanträd i städer för att undvika fallfrukt. Kanske rimligt vid en cykelbana, men om obalansen är stor på stadsnivå blir pollenhalterna skyhöga. Det föreslås ligga till grund för varför fler lider av allergi idag än tidigare. Det absurda i naturtämjandet illustreras i ”Cradle to cradle” (6) med ett körsbärsträd som invånare i ett kvarter i Tyskland ville plantera. Att komma närmare naturen, ha något vackert att se på, kanske till och med äta en frukt var inte tillräckligt starka argument. Fallna löv skulle bli blöta och hala, barn skulle ta chansen att klättra upp och riskera att skada sig. Förslaget fick avslag, träd är ju livsfarliga!

 

Vi är intresserade av alternativa sätt att förhålla oss till naturen, med naturen. Inför kommande samtal ska vi kanske försöka lära oss mer av dem.

Arkitektens roll

Så vad innebär vår framtida yrkesroll? Ett stort ansvar, men också många möjligheter, om vi får tro på samtalen från september. Det handlar om att känna sig själv och våga öppna upp för andras kunskap. Ett engagemang som blir starkare ju fler vi är. Att inspireras och inspirera, hålla sig uppdaterad och prata med andra om sina tankar och funderingar. Att ha högt satta mål som inte bara handlar om att göra nytt, ibland kanske göra gammalt – eller inget alls. En spännande roll, tycker vi.

Referenser

1.  Building materials and the climate, UN environment program, 2023
2.  Designing the future: Creativity and innovation in sustainability, Jeffrey Hart, Building Sustainability Podcast, 2023
3.  Arkitekter kan återta sin position i byggprocessen, Claes Caldenby, Arkitektur, 2023
4.  Bygg inte bort Nationalstadsparken! Henrik Waldenhammar, Arkitektur, 2023
5.  Anticipating fabolous futures, Isabelle Doucet, e-Flux Architecture, 2019
6.  Cradle to cradle: Remaking the way we make things, William McDonough, Michael Braungart, North Point Press, 2002
7.  Vetenskapens värld, avsnitt, år