Relationen till skogen

I Sverige har vi en säregen relation till naturen, särskilt skogen. Det framgår i boken “Granskogsfolk” av Thurfjell(1). Skogen verkar vara en plats för själsliga upplevelser, för såväl troende som sekulära. Vissa av upplevelserna går att känna igen. Att prata med träd verkar vanligare än vi trott, kanske är det enda gången man kan vara helt ärlig? Upplevelsen av trädens grenar som omfamnande och kronorna beskyddande är också något vi känner igen. I den trolska skogen blir vi varse om att vi är en del av något större. Vi reflekterar kring varför detta fenomen är så starkt rotat i vårt land och kultur. Kanske har årstiderna betydelse, de stora förändringarna i natur och klimat riktar vår uppmärksamhet till den. Ofta ger det upphov till starka känslor, den stora lyckan när den första humlan dyker upp på våren eller den drömska första snön. 

Trots vår kärlek till träden och fåglarna är vårt skogsbruk ökänt. Kalhyggen och virkesåkrar slukar landsbygdens natur. Samtidigt, närmast städerna, finner vi trollskogar och naturskyddsområden. Där det finns många ögon, sparas och skyddas naturen(2). Stadens invånare och politiker verkar vara distanserade och blundar för frågan om kalhyggen. I teorin vet vi att det är fel, men distanseringen låter den kognitiva dissonansen att frodas. Skogsbrukets företag, forskare och myndigheters kultur bidrar till en tröghet i utvecklingen. Trots att det verkar finnas metoder för brukande av skog som visat sig vara gynnsamma ekonomiskt och ekologiskt för såväl skogsägare som lokalbefolkning (såväl mänsklig som icke-mänsklig),  tillämpas de inte. Nästa månad dyker vi djupare in i det svenska skogsbruket. 

Kan det vara så att antropocentrismen ligger till grund för de värderingar som skapar denna skruvade relation mellan människan och i detta fall skogen samt dess invånare? Att alltid tvingas argumentera för värdet av det icke-mänskliga med motiveringen av dess instrumentella värde för människan, verkar i grunden problematiskt. Det är självklart att det alltid kommer finnas ett värde för människan att bevara en skog eller en art. Men det är oftast värden som körs över av andra, i många fall ekonomiska,  värden. Om vi får möjligheten att diskutera värderingar härledda ur naturen, där människan får ta ett kliv tillbaka, kanske vi kan uppnå andra resultat.

Värderingarna

Diskussionen leder oss vidare till att fokusera på just värderingar. Filosofen Arne Naess menar att det krävs en djupgående analys av våra värderingar för att bättre agera gentemot djur och natur(3). I sin bok “Ekologi, samhälle och livsstil” argumenterar han för att fakta alltid är härlett ur och tolkat av våra och andras värderingar. Trots att värderingar är så viktiga, saknas det ofta en transparens inom forskningen kring dem. Värderingar och känslor inför fenomen, intryck och händelser har lägre status än fakta. Fastän faktan i själva verket, enligt Naess, till 90% består av just värderingar. Att vara mer lyhörd inför värderingar föreslås som verktyg för att få en starkare anknytning till djur och natur. Detta tjänar både vår egen hälsa och vårt välbefinnande, men har även potentialen att förändra våra konsumtionsvanor och naturens plats i vårt samhälle. 

Tillför vi diskussionen om värderingar finns potential att utveckla konversationen om människans relation till naturen. Då blir vi mer transparenta och kan syna varandra och oss själva. Värderingarna som ligger till grund för forskningen och vårt förhållningssätt till det icke-mänskliga blir explicita. När vi inte längre gömmer dem bakom fakta, kanske debatten faktiskt blir mer saklig än idag. Samtidigt som den blir mer diversifierad. Faktan har en tendens att förlama diskussioner, då det inte finns utrymme att ifrågasätta den. Framförallt för de personer som inte är en del av eller involverade inom forskningen av det specifika området. Här går vi miste om en möjlighet att diversifiera frågan och diskussionen kring resultatet, på ett sätt som bara den olärda kan. 

Jaget

Naess utvecklar något som kallas för deep ecology (3). Till skillnad från att agera på ett ytligt plan; minska CO2-avtryck, göra energiberäkningar och så vidare, går deep ecology på djupet. Där ingår helheten och bakgrunden till våra handlingar gentemot det icke-mänskliga. Detta innebär en större omställning av vår relation till djur och natur. Centralt i deep ecology verkar vara diskussionen om “jaget”. Vi tolkar det som att även naturen bör ingå här. Istället för att separera människan från den, ses den som en självklar del av oss. Västerländsk kultur och religion, i synnerhet, avgränsar tydligt mellan människa och natur och talar ofta om den som någonting till för oss.

Vad innebär det att låta naturen ta plats i jaget? I våra försök att förstå detta kommer vi ofta på oss själva att projicera våra mänskliga känslor och värderingar på icke-mänskliga ting och individer. Ett sätt som vi uppfattat som vanligt förekommande när människor skapar känslomässiga band till exempelvis hundar och andra djur. Ofta beskrivs det som något negativt. Att vi då riskerar att behandla djur som människor utan hänsyn till deras artspecifika behov. Frågan är om det är vad som sker, när vi läser våra “medindivider”. Är det verkligen så otänkbart att vi kan leva oss in i andra icke-mänskliga individers upplevelser? Likt hur författaren Coetzee resonerar genom den fiktiva karaktären: föreläsaren Elizabeth Costello i den skönlitterära boken “Djurens liv”(4). Costello påpekar att vi kan föreställa oss hur det är att vara död, varför inte då ett djurs känsloliv? Låt säga att denna antropomorfiska upplevelse visar sig felaktig, behöver det kanske inte nödvändigtvis vara problematiskt. Det är en intuitiv läsning och analys av vår omgivning som ger upphov till de så viktiga värderingarna som vi diskuterade under föregående rubrik. 

Att harmoniskt samspela med naturen behöver däremot inte alltid likställas med att “bli ett” med den. Det finns en poäng med att se vår särskilda roll i denna relation, att belysa ansvarsfördelningen. Även om naturen är en del av mig så har jag ett större ansvar att se efter den än en älg. Denna tankegång riskerar däremot att landa i en hierarkisk struktur som kan tolkas förespråka vår då påstådda rätt att exploatera naturen. Eftersom vi på grund av det föreslagna ansvaret placeras hierarkiskt ovanför natur och djur. Hierarkiska kedjor och pyramider, är inte de problematiska i sig? De påstås vara naturliga, men har flera gånger visat sig vara felaktiga. Precis som vargflocken. Tidigare kartlagd som en ren och hård hierarkisk struktur, består den i själva verket av en familj. På samma sätt bör kanske även vi tolka vår plats i världen. En familj med individer, vilka har friheten att existera med ett egenvärde. Individerna finns inte till för att vara i tjänst för flockens eller familjens föräldrar eller ledare. Människan är skyldig att göra sitt bästa för den värld vi förändrat och skapat förutsättningarna för. Samtidigt, precis som vargföräldrarna bär ett ansvar över sin flock och sina valpar, finns det även en dynamisk relation dem emellan. 

Antropocentrism verkar innebära att det icke-mänskliga som tillåts ha ett värde, alltid har ett instrumentellt värde för människan. Motsatsen innebär alltså att allt icke-mänskligt har intrinsikala värden, det vill säga egenvärden, oavsett värdet för människor. I människans ansvar innefattas att erkänna detta. Det inkluderar även naturens system, biologiska, geologiska m.fl. De har egenvärden och behöver inte kartläggas, förstås eller uppfylla några krav för detta. Först då kanske vi förstår vad som är för komplext, komplicerat och känsligt för våra människoorienterade ingrepp. Att inse den otillräckliga förmågan att förstå vidden av dessa system bör göra oss ödmjuka och försiktiga med att välja att påverka dem. 

Närvaron av det icke-mänskliga

Även om det är nödvändigt att lyfta blicken och se världen ur ett annat perspektiv än människans, är det även relevant att lyfta det icke-mänskligas betydelse för oss och vår hälsa. Skogen upplevs stilla. Stannar du däremot upp och aktivt ser dig omkring, inser du snart att så inte är fallet. Skogen är fylld av liv, lustiga ljud och knarrande träd. Något som är särskilt märkbart första gången man fricampar. Ändå upplever vi skogen som lugnande. Det verkar vara så att sinnesintrycken vi får i naturliga miljöer registreras på ett annat sätt av hjärnan. I staden behöver hjärnan arbeta för att sålla och rikta uppmärksamheten på det som är viktigt. Medan den i naturen har ett så kallat slumpmässigt fokus, vilket inte kräver samma arbete och faktiskt låter hjärnan vila(5). Det är bara ett av oändligt många exempel för varför naturmiljöer och möten med det icke-mänskliga är bra för oss. Självklart när man tänker på det. Det är i den naturliga rytmen och händelseförloppen vi vistats i majoriteten av människans och våra föregångares historia. 

Döden är också ett intressant ämne i sammanhanget. Den kommer allt längre bort. Jorden som vi oundvikligen kommer att bli en del av, är gömd under asfalten. Liksom många andra av naturens processer som interagerar med oss, blundar vi för den. Det blir därför så chockerande och främmande när en duva ligger död på trottoaren. Det skulle på sätt och vis kunna tolkas som en kulturkrock mellan människans uppstyrdhet och naturens, ja… naturlighet. Kanske skulle döden i det icke-mänskliga kunna hjälpa oss bearbeta sorger? Efter långa samtal med många existentiella utsvävningar blir samtalet allt mer sentimentalt och nästan lite blödigt. “När jag ser på hur det ruttnande trädets bark flagnar från dess kropp, förstår jag att det är så hon ser ut nu. Där hon ligger nergrävd. Men det är ok, för trädet gör detsamma och är vackert ändå.” reflekterar en av oss. Någon slags biomorfism som hjälper att acceptera och förstå hur vi, våra nära och kära en dag också förmultnar. 

Arkitekturens biofili

Kontrasten att applicera en decentralisering av människan blir uppenbar när man ställer begreppen naturnytta och ekosystemtjänster bredvid varandra. Såsom vi förstår det, är skillnaden att naturnyttan är processer eller resultat som ej i första hand behöver gynna människan(6). I slutändan mår människan i de allra flesta fall, om inte alla, också bra av dem. Men kopplingen är inte självklar. Den är ofta även väldigt långsiktig. Naturnytta är därför ett viktigt koncept för att även de processerna ska få ta plats i den gröna omställningen. Decentraliseringen verkar vara nyckeln till ett holistiskt angreppssätt. Verktygen för att nå dit, spekulerar vi, är att inkludera naturen i jaget och utmana vår relation med naturen. Kan vi utmana denna relation med hjälp av arkitektur och planering?

Alla rum blir vackrare med grönska. Interiörer, byggnader, stadsrum och landskap. Går det att i arkitektur kommunicera med hjälp av den inneboende skönheten vi finner hos det levande och icke-mänskliga? Dess mystik, föränderlighet och imperfektion? Evolutionen är inte en medveten maskin som skapar supervarelser. På en föreläsning om växtfysiologi skojas det om att även den heliga fotosyntesen verkar ha sina skavanker. Med hjälp av den lämpligt inneboende skönheten kanske vi kan hjälpa människor att sätta saker i perspektiv, lära känna sig själva genom “biomorfismen”. Här finns en möjlighet att med den bjuda in människor att reflektera över, eller befinna sig i de frågor vi ställt oss under detta tema. 

Att använda växtlighet och natur för att försköna arkitektur är inte ovanligt förekommande, snarare tvärtom. Oftast används de naturliga elementen däremot som utsmyckade. Arkitektur med decentraliserad människosyn som även ser till det icke-mänskligas intrinsikala värden skapar nya möjligheter för hur vi interagerar och relaterar till naturen. I en sammanfattning av miljöetik(7) beskrivs likheter mellan natursyn och kvinnosyn. Placeringen av naturen på en piedestal i ordnade former jämförs med den sadistiska avbildningen av kvinnan. Något skönt att betrakta i dess mest uppstyrda och passande former. Istället bör vi leva med den. I alla dess former och faser. Uppskatta dess föränderlighet och imperfektioner. Precis som vi bör leva med oss själva och varandra. Naturen och jaget verkar inte vara så obesläktade trots allt.

Vi blir så sugna på att ta fasta på de här idéerna i design! Arbeta med att skapa ett sammanhang där både människa, djur och natur har en plats i den byggda miljön. Att skapa en byggd kontext som föder och göder värderingar hos människor, vilka är avgörande för hur vi förhåller oss till världen.